:(
Som ni kanske förstått kommer jag inte fortsätta.... Kanske om en månad eller så.. Förlåt :(
Osäker...
Jag är osäker på hur jag ska göra med novellen då jag börjar tröttna på att skriva... Tycker mycket mer om att läsa.
Skulle ni bli jätteledsna om jag slutar skriva? Ni kan ju drömma er vidare på historian ändå...
Jag kommer snart med beslut, kommentera era åsikter tack!
PAUS
Jag är bortrest under veckan och har tyvärr inte haft tiden eller fantasin för att skriva tidsinställda kapitel så ni får klara er utan mej denna vecka...
Vi ses snart igen!
Kapitel 9 - Love or Hate me
"Actually, yes.. We're One Direction, currently on world tour and you and your dad are following us on the America part."
"What?? Who said yes to that?! Not me! Let me out of this bus, now!" sa jag argt.
"Your dad. When you were in here hooking up with Zayn.."
"I WAS NOT HOOKING UP WITH HIM!!"
"Whatever, we talked to him and apperantly you are following. No matter you like it or not."
Jag tittade surt på Niall och la mej sedan på en utav sängarna. Det här blir sämsta semestern någonsin.
____________________________________________________________________________________________
Bussen körde in på hotellets parkeringsplats och jag satte mej upp för första gången på tjugo minuter, jag såg ut genom fönstret. Det var en person där som stod med våra väskor och de packades in i bussen.
Jag suckade tyst och ställde mej sedan upp för att gå och kolla efter en bok i min väska.
I sofforna satt alla, det vill säga Harry, Louis, Liam, Zayn, Niall och pappa, och snackade. När jag kom så blev de helt tysta, ett stort tecken på att de snackat om mej. Jag orkade verkligen inte bry mej så jag tittade bara surt på dom och gick sedan vidare till väskförvaringen och tog min bok och gick snabbt tillbaka till sängarna. Där la jag mig ner och sjönk snabbt in i bokens värld.
* * *
"Cal... Caaal" sa någon samtidigt som den skakade mej lätt.
"Shhh, sover..." mumlade jag och vände på mej. Detta hjälpte tydligen då den som försökt väcka mej försvann.
Men kort efteråt så kom han tillbaka och jag kände ilande kyla över hela mej och satte mej upp snabbt. Då märkte jag att pappa stod framför mig med ett tomt glas. Han hade väckt mej genom att hälla kallt vatten på mej...
"Vadfan pappa??!" sa ja surt.
"Jag måste snacka med dej." sa han och satte sig på sängen mittemot.
"Ja du har mycket att förklara så kör hårt."
"För det första, vi följer med dem för jag tänkte att det kunde vara en rolig grej att förlänga vår semester med plus så är busschaffören riktigt snygg..."
"Skojar du med mej pappa..."
"Skojar du med mej pappa..."
"Iallfall, så blir det såhär och jag trodde faktiskt att du skulle bli gladare än du är."
"Ja men det var ju trevligt... Vart är dom förresten?"
"Soundcheck och sånt, det är deras sista konsert i Kanada ikväll... Det är en annan sak jag vill säga till dej..." sa han och blev tyst.
"Det brukar hjälpa att prata när man ska säga något pappa.."
"Soundcheck och sånt, det är deras sista konsert i Kanada ikväll... Det är en annan sak jag vill säga till dej..." sa han och blev tyst.
"Det brukar hjälpa att prata när man ska säga något pappa.."
"Ja, såhär är det.. Innan du föddes, mer exakt tre år innan, så fick din... Mamma och jag en son..."
Jag kände hur jag stelnade till när han sa mamma, i mina ögon var hon en förädare..
"Efter vi fått dej så stack din mor från oss och det jag aldrig berättade var att hon tog med sig vår son, din bror."
Hade jag... En bror? Jag stirrade på pappa med stora ögon och halvt öppen mun i chock.
"Så jag har en bror? Vem är det? Vad heter han? Hade du inte tänkt berätta det här tidigare?!" frågorna blev fler och fler och jag kände mej desperat efter svar.
"Jag hade inte tänkt berätta alls egentligen... Men sedan så hände det saker. Vi träffade honom och hans kompisar. Vi sitter i deras buss nu..."
Helt plötsligt så förstod jag allt, varför han varit så sur mot mej, varför han börjat gråta när jag sa att vi aldrig träffats...
"Zayn."
____________________________________________________________________________________________
Jag tänker att pappan ser ut som Billy Ray Cyrus..
Glad midsommar allihopa! ♥
Kapitel 8 - Love or Hate me
Louis var den som bröt den pinsamma tystnaden.
"We need to get the hell out of here now, they have found us."
Vadfan händer egentligen?
____________________________________________________________________________________________
"What do you mean? Who have found you?" sa jag förskräckt. Men killarna var för stressade och uppe i varv för att ens höra mej. Jag suckade och gick mot fönstret och såg hundratals skrikande tonårstjejer.
What the actual fuck?!?
Helt plötsligt kom det en medelålderskvinna och satte sig i chafförplatsen och började köra. Det märkte jag dock för sent då jag stod upp och trillade rakt i soffan i någons famn... Zayns famn. Jag kände hur röda mina kinder blev och hoppade snabbt från hans famn till bredvid honom. Nu hade alla killar, exclusive Niall som låg och tjurade i sängen, satt sig i soffan och pappa satt och snackade med busschaffören helt lugnt.
"GUYS!!!" skrek jag och alla tittade äntligen på mej.
"What the fuck is this?! Who are these girls, which probably have been stalking you since the airport, and what are they doing stalking you guys?! Why do you have this fancy bus? Who are you?!?"
Tystnaden som uppstod var nästan läskig, knappt så man vågade andas.
"SO? CAN SOMEONE SPEAK?" skrek jag.
"I really think you should calm down.." sa Liam och la sin hand på mitt knä. Men han fick inte som han ville, så fort han rörde mej så hoppade jag till och ställde mej upp.
"Why won't you guys tell me?"
"Niall wanted to tell you..." sa Harry och jag började genast gå mot Niall.
Niall låg i sängen med ansiktet i kudden och det gjorde lite ont i mej när jag såg att han var sårad, han var som ett litet barn.
"Niall..."
"What??" sa han och vände sig mot mig. Han hade röda ögon och man såg klart ock tydligt att han gråtit. Hans kinder flammade och jag såg att han skämdes över att ha gråtit.
"Who are these girls?" Niall såg på mej med en tom blick och svalde.
"Our fans."
"What? Your fans? What are you guys? A famous boy band?" sa jag och skrattade.
"Actually, yes.. We're One Direction, currently on world tour and you and your dad are following us on the America part."
"What?? Who said yes to that?! Not me! Let me out of this bus, now!" sa jag argt.
"Your dad. When you were in here hooking up with Zayn.."
"I WAS NOT HOOKING UP WITH HIM!!"
"Whatever, we talked to him and apperantly you are following. No matte you like it or not."
Jag tittade surt på Niall och la mej sedan på en utav sängarna. Det här blir sämsta semestern någonsin.
____________________________________________________________________________________________
Nu vet Cal äntligen att de är One Direction och ni vet nu att den här novellen kommer handla om när hon är med på deras turné. Hoppas ni gillar idén!!
Nu på sommarlovet har jag gjort en liten cover/musik video med min kompis, ni får gärna kolla!
Här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=a22ysYLaZtQ
Tack och vi hörs när nästa kapitel kommer!
Kapitel 7 - Love or Hate me
Vi andra forsatte spela fotboll ett tag men jag kunde inte sluta tänka på Zayn. Min idé att uppmuntra honom hade ju inte direkt gått åt det rätta hållet...
"Guys, I think I should go talk to Zayn.. I'll be back soon." sa jag och gick mot bussen.
____________________________________________________________________________________________
Bussen var snyggt inredd i färgerna rött och svart. Det var två soffor i mitten av bussen och ett litet kylskåp och längst bak fanns det små sängar. Lyxigt, undrar varför de har en sådanhär buss?
I soffan låg Zayn och det såg ut som han sov, tveksamt tog jag några steg mot honom men stannade tvärt kort därefter. Han blir nog bara ännu surare om jag väcker honom tänkte jag och vände mej om för att gå ut ur bussen.
"What do you want?" sa en hes röst.
Jag kände hur hela jag stelnade till och vände mej om väldigt långsamt.
"I... Uhm.. I just wanted to check if you were alright.." sa jag.
"I doubt that, you were probably going to kill me while sleeping." sa han surt och satte sig upp.
Jag stirrade på honom och satte mej sedan på soffan mitt emot honom.
"No, I was just checking on you. I promise."
Zayn svarade inte utan bara tittade på mej.
"And, I'm really sorry. I had no idea you couldn't swim. You just seemed so serious and I thought I would cheer you up or something..."
"By tricking me into the water? Well what a fantastic idea you got!" sa Zayn sarkastiskt.
Jag suckade, "I really am truly sorry for that Zayn. I don't know what I've done but you are so annoyed by me all the time, even before this water thing! What have I done against you? We don't even know eachother!" sa jag och jag kände hur arg jag började bli. Varför var han så elak mot mej?
Zayn ryckte till när jag sa att vi inte ens kände varandra och jag såg hur hans ögon blev fyllda av tårar.
"Oh god, I'm so sorry I didn't mean to hurt you or anything..." sa jag och visste inte vad jag skulle göra. Varför gråter han? Vad hade jag gjort? Lät jag för arg? Oh god, oh god...
"It's nothing..." sa Zayn mellan tårarna som föll.
"Oh, I can see that.." sa jag ironiskt och satte mej bredvid Zayn istället. Jag gav honom en varm kram som varade länge. Han lutade sitt huvud mot min axel och jag kände hur tyget på min tröja sakta blev blött.
Helt plötsligt öppnades bussdörren och inspringandes kom Niall först och resten av killarna plus min pappa in. Niall stannade tvärt när han såg mej hålla Zayn i famnen och jag kände hur jag snabbt flyttade en meter ifrån Zayn. Niall verkade inte mycket gladare över det utan gick raka vägen till längst bak i bussen och slängde sig i en säng.
Louis var den som bröt den pinsamma tystnaden.
"We need to get the hell out of here now, they have found us."
Vadfan händer egentligen?
____________________________________________________________________________________________
Okej, många lösa trådar just nu. Varför gråter Zayn? Vilka har hittat dom? Hur ska Cal bli vän igen med Niall?
Hoppas ni tyckte om kapitlet ♥
Kapitel 6 - Love or Hate me
"Okay guys let's pick teams!" sa Louis exhalterat och vi alla nickade ivrigt.
Det blev Liam, Harry och Zayn vs mej, Niall och Louis. Pappa ville agera domare, fast jag tror han mer kommer gå runt och flörta på damerna han ser. Precis som alltid...
Detta lär bli intressant.
____________________________________________________________________________________________
"Shoot! Come on now Cal" skrek Niall från andra sidan spelplanen där han stod i målet. Jag sprang med fotbollen dribblandes mot målet och lurade lätt Harry och Zayn ifrån mej. Några meter från målet sköt jag och bollen hamnade rakt i krysset och Liam slängde sig men bollen flög in i mål ändå.
"Wiiiihooooo!! Good job Cal! Almost as good as me!" skrek Louis och sprang runt planen.
Jag kunde inte låta bli att skratta, han betedde sig som ett litet barn som fått en ordentlig sockerkick. Precis i det ögonblicket så såg jag Zayn sucka surt. Varför skulle han alltid vara så sur? Jag ska nog komma på ett sätt att muntra upp honom...
Vi fortsatte spela och den här gången hade Zayn bollen, detta var min chans. Jag tog bollen ifrån honom lätt och tog mej sakta men säkert mot vattendraget. Zayn gav inte upp och forsatte att försöka att få bollen ifrån mej. Vi var nu precis vid kanten och jag fick en idé.
Jag tog sats med foten och sköt bollen rakt ut i vattnet. Zayn tänkte inte på att vattnet var där då han gick sprang rakt mot bollen. Det som hände därefter är oklart. Zayn var iallafall i vattnet och han såg ut att få ett panikanfall...
"What the hell were you thinking Cal!?" skrek Harry.
"He can't swim!" skrek Liam samtidigt som han kämpade med att få av sin tröja och skulle hoppa i sjön som var mycket djupare än någon kunnat tro.
He can't swim, var det ända jag hörde och snabbt dök jag i vattnet. Zayn plaskade för att hålla sig ovanför vattnet och jag simmade snabbt mot honom. När jag var framme tog jag honom i famnen.
"Shh, take it easy I got you.. No need to be afraid anymore." sa jag lugnande och Zayn slutade långsamt hyperventilera. Jag släppte min blick på honom och simmade in mot kanten. Väl framme så la jag honom försiktigt på strandkanten och såg på honom.
Han andades fortfarande snabbare än vanligt men såg ut att ha lugnat ner sig. Han öppnade ögonen och jag kunde inte låta bli att beundra de två chokladbruna ögonen han hade. Även om han var chockad så strålade de. Men inte av lycka direkt, utan de var som trollbindande. Det var svårt att sluta se på dom, och de borrade sig just nu in i mej och inte på ett positivt sätt ...
"Zayn!! How are you?" sa killarna och trängde sig förbi mej.
"I'm fine.." svarade han och släppte ögonkontakten med mej. "But I think I will go to the bus to sleep for a while." sa han och reste sig snabbt och gick iväg med snabba steg.
Vi andra forsatte spela fotboll ett tag men jag kunde inte sluta tänka på Zayn. Min idé att uppmuntra honom hade ju inte direkt gått åt det rätta hållet...
"Guys, I think I should go talk to Zayn.. I'll be back soon." sa jag och gick mot bussen.
____________________________________________________________________________________________
Japp, jag har inte uppdaterat på några dagar men hoppas ni stått ut! Jag har känt att historien blev lite seg och det tyckte många av er då mina besökarsiffror sjönk över en dag med en stor siffra. Tråkigt men sant.. Här har ni iallafall dagens, hoppas ni tycker om det! ♥
Kapitel 5 - Love or Hate me
Jag stod med mobilen vi örat och munnen öppen. Vad hände nyss egentligen? Jag tog ner mobilen och kollade på skärmen, det var hans kontakt som var uppe.
"Bye Niall.."
____________________________________________________________________________________________
Jag skakade av mej känslan av att bli lämnad och slängde mobilen i sängen, gick ut till pappa och sa att jag ville gå på den där promenaden. Pappa nickade och följde med mej ut.
* * *
Ett par dagar senare var pappa och jag påväg till en park vi hört mycket gott om. Den hette "high park" och låg i Toronto så vi behövde inte åka särskilt långt eftersom det var precis där vi bodde. Vi tog som vanligt en promenad i den friska luften och pratade om allt möjligt. Jag hade på mej ett par nya gympaskor jag köpt härom dagen, inte för att jag brukar vara den där som shoppar men jag hade gått förbi ett skyltfönster som visade världens snyggaste skor och jag fick den där "måste ha" känslan. Så självklart köpte jag dom.
"Nu är vi framme!" sa jag glatt och tittade mot den vackra parken. Under armen hade jag självklart en fotboll så vi kunde köra lite skott.
"Wow, vad vackert det är." svarade pappa och såg sig omkring med stora ögon. Träden var flera meter höga och grönare än du kan föreställda dig. Gräset var klippt och det fanns många fina blomrabatter som blommor var planterade i olika mönster. Det fanns även en litet vattendrag med en liten fontän.
Helt plötsligt, medans vi stod där och beundrade parken, hörde vi ett stort fordon komma bakom oss och stanna. Det var konstigt eftersom man inte fick åka in med något fordon i parken alls. Kort därefter hörde vi någon som glatt ropade:
"LET'S PLAY SOME FOOTBALL LADS!!!" och jag vände mej i ögonblicket jag hörde ordet fotboll.
"LET'S PLAY SOME FOOTBALL LADS!!!" och jag vände mej i ögonblicket jag hörde ordet fotboll.
Det jag såg när jag vände mej om var först fem killar som hoppade omkring med en fotboll och jag blev yber glad då jag tänkte de kanske ville spela med mej med, men andra sekunden såg jag att jag kände igen två av dom. Egentligen kände jag igen allihopa men jag hade ju faktiskt bara pratat med två av dom. Zayn och Niall. Jag kände hur jag helt plötsligt blev nervös och vände mej om snabbt igen. Jag mötte pappas blick och jag såg att han sett hur jag reagerade. Han log åt mej och gick sedan mot killarna...
"Nej!! Pappa vad gör du kom tillbaka hit! Snälla..." viskade jag åt honom men det var för sent. Han var redan framme. Mitt hjärta kändes som det skulle sprängas av pinsamhet.
"Hi guys, can my daughter and I join your football game? We are only two so it would be more fun..." sa han och vinkade dit mej. Mina kinder blev rödare än rödast och jag gick långsamt fram till dom.
"Sure, of course you can." sa en utav dom. Han hade brunt hår och bruna ögon och verkade som en sådan där människa som skulle hjälpa gamla tanter över vägen även om han hade bråttom hem.
"Hey it's you Cal! Didn't see you there!" sa Niall och kom hoppandes fram till mej och rent ut sagt hoppade upp i min famn och det var jag verkligen inte beredd på då jag tappade balansen och ramlade bakåt.
Detta resulterade i att Niall låg ovanpå mej och kramade mej medan jag låg på marken. Akward.
"Ehm... Niall could you get off?"
"Not until you hug me back!" sa han envist och kramade mej ännu hårdare. Jag log och tog mina armar runt om honom och kramade honom så hårt jag kunde.
"Woah woah, take it easy princess. I'm getting off!" sa Niall och jag kände hur mitt hjärta tog ett litet skutt när han kallade mej princess.
När vi till slut ställt oss upp och borstat av oss så hälsade jag och pappa på alla andra killar. Det var Liam, han som verkade så underbart snäll, Louis, han som skrek när de steg ur bussen, Harry med brunt lockigt hår och världens gulligaste smilgropar och till sist Zayn, han som jag inte riktigt kom överräns med.
"Okay guys let's pick teams!" sa Louis exhalterat och vi alla nickade ivrigt.
Det blev Liam, Harry och Zayn vs mej, Niall och Louis. Pappa ville agera domare, fast jag tror han mer kommer gå runt och flörta på damerna han ser. Precis som alltid...
Detta lär bli intressant.
____________________________________________________________________________________________
Inget kapitel igår då jag var i Stockholm hela dagen och shoppade, idag är jag rätt upptagen igen så detta är tidsinställt.
Kommentera snälla ni, åsikter är jättebra om jag ska utvecklas i rätt rikting!
Hare bra ♥
Kapitel 4 - Love or Hate me
Just i det ögonblicket så tittade Niall åt mitt håll och han såg först förvånad ut men förvåningen ändrades snabbt till ett varmt leende och om jag såg rätt så blinkade han med ena ögat. Sedan vände han tillbaka huvudet och forsatte prata med de hysteriska tjejerna. Jag fattar ingenting.
____________________________________________________________________________________________
Ett par dagar hade gått sedan jag kommit fram till Kanada och pappa och jag hade hunnit göra mycket. Vi hade vandrat och beundrat all vacker natur och även spelat en hel del fotboll när vi haft tid. Båda två har en stor kärlek till just den sporten. Fast varje gång vi spelade här i Kanada kunde jag inte låta bli att tänka på Niall. Jag undrar vad han gör just nu. Jag undrar varför det var så mycket tjejer på flygplatsen. Varför hade han och Zayn varit så mystiska på planet?
Trots alla funderingar så hade jag kommit fram att Niall verkade som en bra kille och jag hade gärna träffat honom någon gång igen.. Jag har till och med saknat honom rätt mycket. Haft på mej hans gröna snapback varje dag... Min pappa hade börjat undra lite men jag hade inte berättat något, vad fanns det att berätta egentligen? Jag hade bara känt honom några dagar och egentligen bara träffat honom under tio timmar. Hur kan jag redan vara så fäst vid honom? Jag som aldrig brukar fästa mig vid någon, jag är alltid för rädd att förlora alla som har en plats i mitt hjärta.
"Cal, ska vi gå på en promenad?" sa pappa när han kom in i mitt "rum" som egentligen var ett rum i ett hotellrum.
"Jag har inte lust..." sa jag och lutade mej mot väggen.
Pappa svarade inte utan gick istället fram till min säng och satte sig mitt emot mej.
"Nu står jag inte ut längre. Även om du inte tänker berätta något så får du faktiskt ta och göra något åt detta. Har du hans nummer? Ring honom! Hitta på en ursäkt eller något som 'du har mina kläder och jag vill ha tillbaka dom' som anledning att du ringer. Snälla gör det för den här Cal som du är nu är inte min Cal."
Jag stirrade bara på honom med öppen mun och sedan nickade jag betsämt.
"Du har rätt, det är inte likt mej att beteé mej såhär. Jag ska ringa honom nu." sa jag och tittade pappa beslutsamt. Han gick ut ut rummet för att låta mej vara ifred.
Jag ställde mej upp och kollade mej själv i spegeln, fast inte för att det spelade någon roll hur jag såg ut när jag pratade i telefon. Jag hade på mej kläderna jag fått låna av Niall på planet, ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Och Nialls keps såklart. Sedan tog jag ett djupt andetag och tog fram mobilen.
Där stod ett par siffror under kontaktnamnet "Niall from the plane♥". Jag log när jag såg det, jag hade inte sett innan vad han namngett sig själv till. Jag tryckte på "ring" och tog mobilen till örat.
En signal... Undrar om han ens gett mig sitt riktiga nummer? Två signaler... Varför skulle han vilja prata med mej ens? Tre signaler... Han kommer inte svara. Fyra signaler..Jag suckar och börjar ta bort mobilen från örat. Precis innan jag trycker på så hör jag en röst svara:
"Hello?" jag slutade andas och tog upp mobilen till örat igen.
"Hello? Is is someone there?" sa den bekanta rösten igen.
"Hi" hörde jag mej själv säga.
"Who is it?" sa han misstänksamt.
"It's Cal.."
"Oh hi Cal! I've actually been thinking about you! I got your clothes here." sa han och hans röst lät gladare.
"Yeah.. And I got yours here... On a pile here next to me.." sa jag. En vit lögn skadar inte.
"I will call you back I really need to go now but hold on to my clothes!" sa han med ett skratt i rösten och la på.
Jag stod med mobilen vi örat och munnen öppen. Vad hände nyss egentligen? Jag tog ner mobilen och kollade på skärmen, det var hans kontakt som var uppe.
"Bye Niall.."
____________________________________________________________________________________________
Tidsinställt bara för er♥
Undrar varför Niall fick så bråttom?? Det var en tjej som undrade hur Cal såg ut och jag kom på att jag knappt haft med hur hon ser ut så, hon spelas av Lucy Hale. Jag tänker henne som en kort brunett men om ni redan fått en annan bild av henne tycker jag ni ska låta den vara. För er som inte vet hur hon ser ut är det bilder på henne däruppe.
Ha det bra!
Kapitel 3 - Love or Hate me
Konstigt, jag känner inte ens den här mannen men ändå sitter jag här bredvid honom och praktiskt taget sover på honom... Men jag kan inte undgå att säga att det var mysigt och att jag absolut inte hade något emot att mysa med en kille som jag knappt känner... Skumt.
____________________________________________________________________________________________
"Cal... Wake up..." sa en röst mjukt och jag kände hur någon skakade lätt på min axel. Långsamt öppnade jag ögonen och möttes av ett av de vackraste ögonen jag någonsin sett. De var blå och en gnutta trötta.
"Goodmorning sleepyhead." sa Niall och log sött. "I thought I'd wake you up before we land.."
"Thank you... You have taken off you sunglasses. Finally!" sa jag och fortsatte stirra in i hans ögon. De var så vackra att jag inte kunde ta blicken ifrån dom.
"Well, actually they fell off while I were sleeping and broke so I can't use them anymore..." sa Niall och visade upp ett par solglasögon som var helt förstörda. Jag flinade lite och då skrattade Niall till han också.
Planet skakade till och jag förstod att vi hade landat då alla började applådera. Väldigt töntigt att applådera för att planet gjorde de det skulle göra om jag ska vara helt ärlig.
"Here, so you won't forget about me." sa Niall och tog av sig sin gröna snapback och satte den på mitt huvud. Hans blonda hår var åt alla håll och kanter men han insisterade på att jag skulle ha den. Jag log åt honom och ställde mej sedan för att börja gå av planet.
"Bye Niall."
"No, not good bye. See you again soon." sa han och jag kände hur jag tappade andan av de orden. Jag hade bara hört dom en gång förut och då hade människan absolut inte hållt vad den lovat. Nu hoppas jag verkligen att Niall håller vad han lovar men jag får inte förvänta mej för mycket. Jag log åt honom och gick sedan av planet för att leta upp pappa med min nya keps på huvudet.
"Hej pappa!" sa jag när jag såg honom och han log åt mej.
"Hur var flygturen? Var han blonda jobbig? Varför har du hans keps? Snodde du den?" sa han och kramade mej.
"Ta det lugnt, det var bra och nej Niall var inte jobbig alls utan väldigt snäll... Jag fick kepsen av honom."
"Varför då? Varför rodnar du?" fortsatte pappa fråga och jag hade knappt märkt att mina kinder långsamt blivit röda. Att jag kom på detta gjorde bara så att de blev ännu mer röda och jag fnittrade lite.
"Jag vet inte... Kom nu går vi." sa jag och drog med pappa mot utgången där vi kunde vänta på väskorna att komma ut ut rullbandet.
När vi kom dit så slapp vi som tur var vänta länge då våra väskor var de första som kom ut. Vi tog dom och jag kollade mej snabbt omkring. Vart var han?
Pappa och jag gick mot utgången och hörde massa tjejer skrika hysteriskt och sjunga låtar jag inte kände igen. När vi kom ut genom ett par dörrar så skrek de så fruktansvärt högt att öronen gjorde ont och man kunde knappt tänka. Vi möttes av en grupp tjejer som stod utanför en avspärring och på vår sida av avspärringen stod... Niall.
Inte bara han utom även Zayn och tre andra killar i samma ålder. Wow, vad snygga alla var... Jag kände pappa dra i min tröja som om han ville att jag skulle gå därifrån men jag bara forsatte att stirra. För det första för att de var så sjukt snygga, för de andra för att jag försökte förstå varför de står massa tjejer som rent ut sagt fangirlar över dom och för det tredje för att jag var chockad. Efter någon minut när jag kommit över chocken så bestämde jag mig för att gå och tog några steg men efter några meter så vände jag mej om för en sista titt.
Just i det ögonblicket så tittade Niall åt mitt håll och han såg först förvånad ut men förvåningen ändrades snabbt till ett varmt leende och om jag såg rätt så blinkade han med ena ögat. Sedan vände han tillbaka huvudet och forsatte prata med de hysteriska tjejerna. Jag fattar ingenting.
____________________________________________________________________________________________
Jag var upptagen igår så ingen uppdatering då. Jag började faktiskt skriva detta då men hade inte tid att skriva klart... Kul att några av er gillar det och att 20+ har gått in på den här novellen sen den började gör mig så glad.
Vad tror ni kommer hända nu? Kom gärna med ideer! :D
Kapitel 2 - Love or Hate me
När jag bytt kläder i den 1 kvadratmeter stora toaletten så satte jag mej ner bredvid mannen som jag fortfarande inte visste namnet på med en duns. Jag kände hans blick som borrades in i mej och vred huvudet och mötte hans solglasögon.
"Thank you..." började jag.
"Niall. That's my name."
"Okay, thank you Niall then. I'm Caroline, call me Cal."
"Hi Cal."
____________________________________________________________________________________________
Han tittade mej mjukt i ögonen och bakom solglasögonen kunde jag glimta ett par nyfikna ögon.
"Why do you wear sunglasses inside a aeroplane?" frågade jag samtidigt som jag vände huvudet framåt och släppte ögonkontakten med Niall.
"Ehm... Private reasons...?" svarade Niall mer som en fråga.
Jag skrattade och tittade på honom och han gjorde en lustig min vilket gjorde så jag började skratta ännu mer.
Den här flygturen verkade bli helt okej ändå.
"So.. Cal, tell me something about you." sa Niall efter några minuters tystnad.
"Well, what do you want to know?"
"Hmm.. What do you like to do in your free time?"
"I love skating and football. I'm definitivly a sport person." svarade jag glatt med den tanken att springa runt med en boll på grönt gräs.. Underbart.
"Really? I love football too!" sa Niall och han sken verkligen upp och visade ett bländande smile.
"We should play sometime.." sa jag utan att tänka mej för. Shit, nu kommer han säkert tro att jag är någon killbesatt tjej. Fan. När jag sedan tittade på honom förväntade jag mej verkligen inte det jag såg. Han sken av lycka som ett litet barn som får godis. Så.. Söt.
Vänta, va?
"Absolutely! Here take my number and call me! Whenever really, if I don't answer I will call you back soon after that I promise." sa han snabbt och glatt.
Jag tog fram min mobil, som självklart var på flygplansläge, och gav den till honom lite chockat. Koncentrerat knappade han in siffrorna och gav sedan tillbaka min mobil med sin egen så jag kunde skriva in mitt. Det gjorde jag och gav sedan tillbaka mobilen. Han hade en iphone fem och den såg väldigt ny och dyr ut. Undrar hur en sådan ung man kan ha så mycket pengar?
"How old are you?" frågade jag.
"Nineteen, turning twenty in septembre. And you?" sa han.
"Seventeen, but do you work or study now or what?" frågade jag och kom fram till att han var ganska mystisk än så länge. Jag visste ju ingenting om honom.
"Ehm, you could say that I work." sa Niall nervöst.
"Could say?"
"Well..."
"Who are you?" frågade en okänd röst. Den kom från personen som satt bredvid Niall, en kille med svart hår och väldigt vackra bruna ögon.
"Who are you to care?" sa jag lite argt eftersom han avbrutit min konversation med Niall.
"Woah woah, chill Cal. He's my buddy." sa Niall.
"Zayn." sa den svarthåriga som introduktion och jag nickade bara.
"Zayn, this is Cal." sa Niall till Zayn och han skickade bara en sur blick på mej. Jag suckade, vilken jobbig människa.
Jag såg hur Zayn petade diskret på Niall och viskade i hans öra något som ver oerhört svårt att höra. Undrar vad han sa? Niall nickar till Zayn som han "godkänner" det han sa och sedan sätter de sig normalt igen.
"What was that about?" sa jag med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
"Nothing. I'm going to sleep now... If you are going to sleep too, you may sleep with your head resting on me. I mean it's more comfortable." sa han medans han såg på sig med sina vackra ögon genom solglasögonen och jag märkte att hans kinder blev ljusrosa. Jag kände hur mina hettade lite de med, och nickade bara till svar och lutade försiktigt huvudet mot honom.
Konstigt, jag känner inte ens den här mannen men ändå sitter jag här bredvid honom och praktiskt taget sover på honom... Men jag kan inte undgå att säga att det var mysigt och att jag absolut inte hade något emot att mysa med en kille som jag knappt känner... Skumt.
____________________________________________________________________________________________
Nytt kapitel idag igen!! :D Blev så sjukt glad när jag såg besökarsiffrorna, 29 (!!) besökare igår! Jag är jätte glad så jag tänkte att jag skriver för er ;)
Idag tog min stads studenter studenten och det var fest på stan. Själv var jag och solade men en nära vän, inget man säger nej till!
Ses och glöm inte att kommentera!! :D
Kapitel 1 - Love or Hate me
"Vart vill du åka du?" sa han efter en stund.
"Kanada." sa jag bestämt. Jag hade alltid gillat det landet, och verkligen velat besöka det.
"Can nada?" sa pappa skämtsamt och jag log, alltid pappa och hans dåliga skämt.
"Haha, klart vi kan åka dit! Packa väskorna så åker vi med nästa flyg!" sa han glatt och kramade om mej ännu en gång.
____________________________________________________________________________________________
"Gate 37 stänger om 10 minuter. Alla som ska till Kanada från gate 37 bör genast bege sig till gate 37" säger en röst läskigt likt en robot. Pappa och jag står i kön påväg in till flyget och det går väldigt långsamnt. Jag är så spänd att jag kan knappt stå still så jag står och trampar med fötterna fram och tillbaka.
"Stå still Cal, snälla." säger pappa med blicken fokuserad framåt lite irriterat. Jag suckar åt honom men gör som han säger.
Väl inne på planet och när vi försöker hitta våra platser så sitter det redan två på en rad med tre platser. Alltså sitter de fel.
"Ursäkta jag tror ni sitter fel.." säger papa till den blonda killen med solglasögon och röd keps.
"Sorry? I am english.." svarade killen med en främmande dialekt.
"I think you are sitting on my seat actually." sa pappa med flytande engelska. Han hade bott i England några år då han lärt sig prata riktigt bra engelska.
Den blonda killen rotar fram sin biljett och håller upp den för att visa oss.
"No, it says B 14 and this is B 14. Sorry."
Pappa börjar rota efter sin biljett och det kommer fram en flygvärdinna med ett stort bländande fejkat leende.
"Kan jag hjälpa er?" säger hon.
"Ja, han sitter på min plats." säger pappa lite frustrerat. Flygvärdinnan kollar på bådas biljetter och hon ser välfigt förvirrad ut en sekund tills hon klistrar på sitt fejkade leende igen.
"Det verkar ha blivit en dubbelbokning på något sätt, det finns en plats längre bak. Där får en av er sitta och den andra får sitta här."
"Varför måste vi splittras och inte dom?" sa jag en gnutta stöddigt och flygvärdinnan såg ännu surare ut.
"Bara sätt er ner nu så kan vi börja flyga." Både pappa och jag suckade högt och pappa började gå bakåt medans jag satte mej bredvid den blonda killen.
Detta borde gå bra, hur farligt kan det vara att sitta själv på en flight i ungefär 10 timmar?
"Excuse me, can I have some water?" sa den blonda mannen som jag skulle uppskatta var runt tjugo år till flygvärdinnan. Hans röst lät nästan gnällig och jag hade en känsla av att jag skulle få höra den hela flygresan.
Ingen särskilt uppiggande tanke...
Flygvärdinnan kom med ett glas vatten och sträckte sig över mej för att ge honom glaset med vatten upp till toppen. Klumpigt nog när mannen skulle ta emot det så slog han till det så allt det iskalla vattnet hamnade över mej och blötte ner mina kläder. Jag kände hur min ilska kom samtidigt som vattnet gick igenom mina byxor och blonda killen såg nästan ut att börja asgarva vilket gjorde mej ännu argare.
"I'm...So...Sorry..." sa han mellan skratten.
"Hmpf, I doubt that." svarade jag surt.
"And I don't even have anything to change into..." sa jag mest för mig själv.
Efter några sekunders tystnad så sa han:
"I have some extra clothes in my bag here, you can borrow it."
Jag såg upp på honom och han hade en väldigt bekymrad uttryck helt plötsligt i ansiktet. Det gjorde nästan så att jag blev lite mindre arg på honom. Nästan. Jag tog ut handen och väntade.
"What are you doing?" sa han med ett lätt skratt.
"Waiting for your clothes." sa jag bestämt. Han skrattade återigen och började rota i väskan, verkade som om han gillade att skratta...
När jag bytt kläder i den 1 kvadratmeter stora toaletten så satte jag mej ner bredvid mannen som jag fortfarande inte visste namnet på med en duns. Jag kände hans blick som borrades in i mej och vred huvudet och mötte hans solglasögon.
"Thank you..." började jag.
"Niall. That's my name."
"Okay, thank you Niall then. I'm Caroline, call me Cal."
"Hi Cal."
____________________________________________________________________________________________
Nu har hon träffat Niall!! Spännande eller hur? :D
Idag slutade jag grundskolan... Sorgligt men underbart.
Har ni slutat än?
Länkbyte #2
Här har vi en annan novellblogg som heter My Crazy Life.
LÄSLÄSLÄS!!!
Länkbyte #1
Alla borde ta och kika in på denna novellblogg!!
Den pågående novellen heter summer love och verkar jättebra!!
Klicka på bilden eller gå in på novellfoton.blogg.se
Prolog // Kapitel 0 -Love or Hate me
Caroline, mer känd som Cal, är sjutton år och bor med sin pappa i Stockholm. Hon går precis ut andra året på gymnasiet med inriktning samhälle och media. Hon har alltid varit en pojkflicka och även lite av en ensamvarg. Inte så att hon dragit sig ifrån alla och suttit ensam i ett hörn utan mer aldrig haft en riktigt nära vän. Hon träffar människor fram och tillbaka men ingen som hon fäster sig vid. Inget vet riktigt varför hon är sådan men efter att hennes liv vänds upp och ner så händer en del grejer och om vi har tur så kanske vi får reda på vad som har format Cal till den hon är.
Jag öppnar dörren från klassrummet först av alla och möts av spöregn. Alla människor springer runt som höns utan huvuden för att söka skydd medans jag går rakt ut i spöregnet. Det tar inte lång tid förrän hela jag är lika blöt som om jag skulle ha trillat i sjön. Jag kan inte låta bli att le, stort. Alltid har jag älskat regn, mer än allt annat.
"Caaal!!! Det är sommarloooov!!" skriker en av mina klasskompisar och gör piruetter i spöregnet. Jag kan inte låta bli att skratta och springer efter henne.
"Wooohoooo!!" skriker jag och dansar omkring med resten av min klass i ösregnet. Samtidigt som vi dansar känner jag hur mina ögon blir varma och tårar börjar falla och blandas med regnet. Även om jag aldrig riktigt älskat någon i klassen så har de alla gjort mina dagar och jag kommer sakna dom, eftersom vi troligtvis inte kommer träffas på tre månader. Varför skulle de vilja träffa mej liksom? Dessutom har mina pappa sagt att vi ska åka iväg i sommar.
Någon timma senare
"Hej gumman."
"Hola papi, kommer du ihåg våran överenskommelse?"
"Hmm, kanske... Kan du påminna mej?" sa pappa med ett uttryck i ansiktet helt ovetande fast jag visste att han visste precis vad jag pratade om.
"Om jag får godkänt i alla ämnen så skulle vi resa...."
Han log mystiskt och jag slet fram mina betyg från väskan.
"Och det fick jag!" sa jag stolt och gav honom pappret som han tog emot. Han tittade på pappret i några sekunder och jag såg att han knappt kunde hålla sig ifrån att skratta. Tillslut brast det.
"Ja det fick du!" sa han högt och kramade om mej. "Jag är så stolt över dej, du är verkligen duktig!"
"Jag kunde inte göra något annat än att le mitt bredaste leende. Jag älskar min pappa så mycket. Han var den enda som visste allt om mej och det var med honom jag kunde vara mej själv i allra högsta grad.
"Vart vill du åka du?" sa han efter en stund.
"Kanada." sa jag bestämt. Jag hade alltid gillat det landet, och verkligen velat besöka det.
"Can nada?" sa pappa skämtsamt och jag log, alltid pappa och hans dåliga skämt.
"Haha, klart vi kan åka dit! Packa väskorna så åker vi med nästa flyg!" sa han glatt och kramade om mej ännu en gång.
____________________________________________________________________________________________
Hejhej, här är kapitel 0! Lite kort men jag känner att det är lite som en introduktion eller hur man nu ska uttrycka sig. Snälla söta rara kommentera och sprid bloggen så blir jag super glad! :D
