"Cal... Wake up..." sa en röst mjukt och jag kände hur någon skakade lätt på min axel. Långsamt öppnade jag ögonen och möttes av ett av de vackraste ögonen jag någonsin sett. De var blå och en gnutta trötta. 

"Goodmorning sleepyhead." sa Niall och log sött. "I thought I'd wake you up before we land.." 

"Thank you... You have taken off you sunglasses. Finally!" sa jag och fortsatte stirra in i hans ögon. De var så vackra att jag inte kunde ta blicken ifrån dom.

"Well, actually they fell off while I were sleeping and broke so I can't use them anymore..." sa Niall och visade upp ett par solglasögon som var helt förstörda. Jag flinade lite och då skrattade Niall till han också. 

 

Planet skakade till och jag förstod att vi hade landat då alla började applådera. Väldigt töntigt att applådera för att planet gjorde de det skulle göra om jag ska vara helt ärlig. 

"Here, so you won't forget about me." sa Niall och tog av sig sin gröna snapback och satte den på mitt huvud. Hans blonda hår var åt alla håll och kanter men han insisterade på att jag skulle ha den. Jag log åt honom och ställde mej sedan för att börja gå av planet.

"Bye Niall." 

"No, not good bye. See you again soon." sa han och jag kände hur jag tappade andan av de orden. Jag hade bara hört dom en gång förut och då hade människan absolut inte hållt vad den lovat. Nu hoppas jag verkligen att Niall håller vad han lovar men jag får inte förvänta mej för mycket. Jag log åt honom och gick sedan av planet för att leta upp pappa med min nya keps på huvudet. 

 

"Hej pappa!" sa jag när jag såg honom och han log åt mej.

"Hur var flygturen? Var han blonda jobbig? Varför har du hans keps? Snodde du den?" sa han och kramade mej.

"Ta det lugnt, det var bra och nej Niall var inte jobbig alls utan väldigt snäll... Jag fick kepsen av honom."

"Varför då? Varför rodnar du?" fortsatte pappa fråga och jag hade knappt märkt att mina kinder långsamt blivit röda. Att jag kom på detta gjorde bara så att de blev ännu mer röda och jag fnittrade lite.

"Jag vet inte... Kom nu går vi." sa jag och drog med pappa mot utgången där vi kunde vänta på väskorna att komma ut ut rullbandet.

 

När vi kom dit så slapp vi som tur var vänta länge då våra väskor var de första som kom ut. Vi tog dom och jag kollade mej snabbt omkring. Vart var han?

Pappa och jag gick mot utgången och hörde massa tjejer skrika hysteriskt och sjunga låtar jag inte kände igen. När vi kom ut genom ett par dörrar så skrek de så fruktansvärt högt att öronen gjorde ont och man kunde knappt tänka. Vi möttes av en grupp tjejer som stod utanför en avspärring och på vår sida av avspärringen stod... Niall. 

 

Inte bara han utom även Zayn och tre andra killar i samma ålder. Wow, vad snygga alla var... Jag kände pappa dra i min tröja som om han ville att jag skulle gå därifrån men jag bara forsatte att stirra. För det första för att de var så sjukt snygga, för de andra för att jag försökte förstå varför de står massa tjejer som rent ut sagt fangirlar över dom och för det tredje för att jag var chockad. Efter någon minut när jag kommit över chocken så bestämde jag mig för att gå och tog några steg men efter några meter så vände jag mej om för en sista titt. 

 

Just i det ögonblicket så tittade Niall åt mitt håll och han såg först förvånad ut men förvåningen ändrades snabbt till ett varmt leende och om jag såg rätt så blinkade han med ena ögat. Sedan vände han tillbaka huvudet och forsatte prata med de hysteriska tjejerna. Jag fattar ingenting.

 

____________________________________________________________________________________________