"Shoot! Come on now Cal" skrek Niall från andra sidan spelplanen där han stod i målet. Jag sprang med fotbollen dribblandes mot målet och lurade lätt Harry och Zayn ifrån mej. Några meter från målet sköt jag och bollen hamnade rakt i krysset och Liam slängde sig men bollen flög in i mål ändå. 

"Wiiiihooooo!! Good job Cal! Almost as good as me!" skrek Louis och sprang runt planen. 

 

Jag kunde inte låta bli att skratta, han betedde sig som ett litet barn som fått en ordentlig sockerkick. Precis i det ögonblicket så såg jag Zayn sucka surt. Varför skulle han alltid vara så sur? Jag ska nog komma på ett sätt att muntra upp honom... 

 

Vi fortsatte spela och den här gången hade Zayn bollen, detta var min chans. Jag tog bollen ifrån honom lätt och tog mej sakta men säkert mot vattendraget. Zayn gav inte upp och forsatte att försöka att få bollen ifrån mej. Vi var nu precis vid kanten och jag fick en idé. 

 

Jag tog sats med foten och sköt bollen rakt ut i vattnet. Zayn tänkte inte på att vattnet var där då han gick sprang rakt mot bollen. Det som hände därefter är oklart. Zayn var iallafall i vattnet och han såg ut att få ett panikanfall... 

"What the hell were you thinking Cal!?" skrek Harry. 

"He can't swim!" skrek Liam samtidigt som han kämpade med att få av sin tröja och skulle hoppa i sjön som var mycket djupare än någon kunnat tro. 

 

He can't swim, var det ända jag hörde och snabbt dök jag i vattnet. Zayn plaskade för att hålla sig ovanför vattnet och jag simmade snabbt mot honom. När jag var framme tog jag honom i famnen.

"Shh, take it easy I got you.. No need to be afraid anymore." sa jag lugnande och Zayn slutade långsamt hyperventilera. Jag släppte min blick på honom och simmade in mot kanten. Väl framme så la jag honom försiktigt på strandkanten och såg på honom. 

Han andades fortfarande snabbare än vanligt men såg ut att ha lugnat ner sig. Han öppnade ögonen och jag kunde inte låta bli att beundra de två chokladbruna ögonen han hade. Även om han var chockad så strålade de. Men inte av lycka direkt, utan de var som trollbindande. Det var svårt att sluta se på dom, och de borrade sig just nu in i mej och inte på ett positivt sätt ...

"Zayn!! How are you?" sa killarna och trängde sig förbi mej. 

"I'm fine.." svarade han och släppte ögonkontakten med mej. "But I think I will go to the bus to sleep for a while." sa han och reste sig snabbt och gick iväg med snabba steg. 

 

Vi andra forsatte spela fotboll ett tag men jag kunde inte sluta tänka på Zayn. Min idé att uppmuntra honom hade ju inte direkt gått åt det rätta hållet... 

"Guys, I think I should go talk to Zayn.. I'll be back soon." sa jag och gick mot bussen. 

____________________________________________________________________________________________